Niri 2030. Del 2. Niri.

I det här inlägget lägger jag ut de första sidorna av min kommande roman. Här får vi möta huvudpersonen Niri i upptakten till berättelsen. Vi får också möta hennes man Thomas och snuddar vid deras son John. Hur texten är, låter jag vara upp till dig som läser att avgöra, men jag vill ändå säga att jag själv betraktar den som mer än en råtext, men att en redigering är nödvändig. Det är alltså inte en text som är färdig för tryck.

Jag vill också tacka för de kommentarer jag fick på den förra texten, Niri 2030. Del 1. Det var inte många som kommenterade, vilket inte är konstigt för det är inte mer än en handfull som följer mig, men ett par vänliga själar mailade sina kommentarer till mig och det betyder mycket!

Resultatet av kommentarerna är denna nya baksidestext. Tack, tack tack!

INNEHÅLL

Niri Boon har lämnat sitt hemland USA och flyttat till Sverige för kärlekens skull. Sju år och ett barn senare hänger äktenskapet på en skör tråd. När Niri en dag blir mystiskt kontaktad av en läkare som påstår att hennes far ligger döende på ett sjukhus i Texas tar hon tacksamt emot en legitim anledning att fly situationen där hemma.

Men hennes fars sjukdom visar sig vara en rökridå avsedd att ge honom tid att fly från säkerhetstjänsten CIA. När Niri besviken och arg, till slut möter honom är han på flykt i Kanada. Hon får veta att han är efterlyst som landsförrädare efter att ha lämnat sin befattning som chef över ett topphemligt militärt projekt. När han dessutom berättar att han hittat dokument som visar att deras europeiske förfader inte alls var en schweizisk hantverkare som han sagt, utan general i tyska SS och Hitlers okända högra hand, tappar Niri fattningen och lämnar honom i vredesmod men inser strax att även hon är förföljd.

Niri befinner sig plötsligt i en situation där hon jagas av osynliga agenter som utnyttjar nätets alla möjligheter att hitta henne. Samtidigt är det avgörande att hon hinner före CIA till en gammal forskningsanläggning i Polen som hennes nazistiske släkting omsorgsfullt utplånade alla spår av innan kriget förlorades. Niri har lovat sin far att förstöra anläggningen, men när hon förstår vad den döljer beslutar hon sig för det tillhör hela mänskligheten och att det måste räddas till varje pris. Med det tar en ny plan form i hennes huvud.

Händelserna tilldrar sig en nära framtid där klimatförändringarna fått nio multinationella företag att gå samman i Nine, en gigantisk organisation som via nya produkter och tjänster försöker ställa om samhället för att dämpa de allt snabbare klimatförändringarna. Samtidigt har militär och högerextrema tagit makten i USA och har långt gångna planer på att minska jordens befolkning från åtta miljarder till två.

Niri 2030 är en spännande bladvändare med raffinerade intriger. Den handlar om människor som ställs inför svåra beslut, om mod och feghetens konsekvenser, men också om hur man kan lära sig förlåta även de värsta brottslingarna. Med svärta och humor återställer den hoppet för mänskligheten.

Kap 1. Beskedet.

Östgötagatan 90, Södermalm, Stockholm. Fredag den 24 maj kl 14.32

Hon kunde inte fatta det. Autonomen skulle stå här. Just här, på den tomma p-rutan mitt framför henne märkt SÖ-4412. Hon sig omkring ännu en gång och bekräftade återigen att hon var klar att ta emot. Inget hände naturligtvis. ”Förbannat också.” mumlade hon och klickade för att beställa en ny. Ett nytt meddelande kom omedelbart. ”Beata är klar att ta emot dig på SÖ-4412”.

”Beata, så i helvete heller.” Svor hon och hamrade ilsket med pekfingret på knappen för avboka. Några barn som lekte bakom ett staket intill stannade upp och sade något till henne. Hon ignorerade dem, beställde en ny autonom till en adress på Ringvägen och började gå uppför backen.

Sekunderna senare fick hon bekräftelse att Thorsten skulle möta henne på SÖ-4301. Kartbilden visade att det var runt hörnet ovanför backen en liten bit mot Vita Bergsparken till. Hon skyndade på stegen.

Hur kan en autonom bara försvinna på det här viset, tänkte hon och rundade samtidigt en man som blockerade trottoaren med ett långt skaft eller pinne av något slag. Den rörde sig okontrollerat bakom honom medan han rotade i en återvinningscontainer. Hon duckade och hejdade sig i en impuls att bryta av pinnen och förklara för idioten att det där viftandet kunde peta ögonen ur en hel skolklass utan att märkte något. Men hon ångrade sig omedelbart och fortsatte upp för backen. Brådskan var viktigare. Missade hon expresspendeln 14.48 skulle hon få ett rent helvete.

Frågan var dock om det kunde bli värre. För några veckor sedan hade hon och Thomas bestämt sig för att göra ett sista försök att lappa ihop sitt äktenskap. Tre månader skulle de ge det. Tre månader där nya vanor skulle formas, löften hållas och så vidare. Han såg det som en prövotid. Hon såg det som ett ultimatum. Det var han som ville skiljas inte hon. Det var han som ville ändra på henne inte tvärtom. Naturligtvis hade han varit exemplarisk sedan dess. Inget gnäll längre och förstående och lyssnande som aldrig förr. För honom var det lätt att hålla sin del av avtalet.

För henne var det inte lika enkelt. Varje dag var en dragkamp mellan hemmet och jobbet. Hon älskade sitt arbete. Det fyllde henne med tillfredsställelse och att dra ner på det såg hon som en olidlig kompromiss. Arbetet var resultatet av ett start-up hon bildat åtta – nio år tidigare med sina två vänner Chip och Paul.

De utvecklade tredje generationens självkörande bilar, Autonomerna, och dessutom en applikation som hämtade tidtabellerna till alla olika trafikslag i realtid: tåg, tunnelbanor, bussar, flyg och kopplade ihop allt. Var avståndet eller väntetiden för lång kom en autonom istället. För sex år sedan hade de skänkt bolaget till Nine. Nine Transit hade bildats och de hade fått resurser ingen kunde drömma om. Sedan dess hade hon jobbat som besatt.

Nine Transit formade en ny värld. De stela tidtabellstyrda funktionerna hade ersatts av flexibla avgångar styrda av en AI som optimerade varje enskild resa. Det hela var så effektivt att ingen längre var särskilt motiverad att äga sin egen bil. Bilägandet sjönk mot ständigt nya rekordlåga nivåer, trafikolyckorna likaså och städernas gator kunde öppnades för cykel och gångtrafik. Nine Transit var helt enkelt en framgångssaga för hela slanten och folk älskade det. Det var bara en sak det inte var kompatibelt med, och det var hennes äktenskap.

Inte långt kvar till Ringvägen nu. Ett osynligt doftmoln av oregano, olivolja och nybakat bröd vältrade sig över henne ur en pizzerias öppna dörr. Majsolen värmde i ryggen. Tillfälligt, det visste hon för hon hade redan sett nästa kallfront vrida upp sina mörka regntunga moln bakom skrapan på andra sidan kanalen med nya löften om regn.

Hon hade mött Thomas första gången för sex år sedan på en snabbkurs i schottis i Orsa. En kurs hon aldrig hade gått hon om inte känt sig allmänt uttråkad just då, och för att kursen råkat ligga under just de veckor hon befann sig i närheten. På den tiden hade Orsa varit Sverige för henne. Som liten hade hon tillbringat sina somrar där. Hennes föräldrar hade tillgång till en gammal fäbodvall en dryg mil in i skogen som hennes mamma fick låna av en kvinna hon träffat under tiden hon pluggade i Sverige.

Sommaren hon mötte Thomas hade hon inte varit i Sverige på 15 år. Sedan hennes mamma dog när hon var nio hade hon inte velat vara där. Inte henne pappa heller. Istället hade hon gått med flygvapnets ungdomsprogram. Men en vecka varje sommar brukade de vara tillsammans. De brukade hyra ett gammalt Beaver sjöflygplan uppe i NorthWest Territories I Kananda. De flög dit de ville, fiskade, campade och umgicks. Den sommar hon mötte Thomas hade hennes pappa insisterat på att de åkte tillbaka till Orsa och hon hade låtit sig övertygas. Ja, varför inte?

Thomas hade attraherat henne från första ögonblicket hon såg honom. Välbyggd, blond och snälla ögon. Han var riktigt snygg, men det var inte utseendet utan lugnet som attraherade henne mest. Tiden gick långsammare runt honom och han kändes trygg med en blick som utstrålade en outgrundlig värme. Hans blå ögon var kärleksfullt betraktande och lekfulla på en och samma gång. Den naturlighet han ägde var annorlunda jämfört med de män hon dragits till tidigare som varit mer buffliga och högljudda.

Kanske hade hon inte vetat vad hon saknat hos en man förrän hon mötte Thomas. Det började redan i deras första dans. Hans sätt att föra fick henne att slappna av och följa med. Sådan tillit till någon var ovanligt för henne och fick henne att känna något hon aldrig känt förut. Trygghet och avslappning men också energi och åtrå i en enda person. Hon var förälskad från start.

Våren året efter lämnade hon San Francisco och flyttade ihop med Thomas. De hade gemensamt köpt ett hus på Torö utanför Nynäshamn och sju månader senare födde hon deras son John. Thomas drev ett litet äventyrscenter och Nine Transit var inte större än att hon kunde sköta det mesta hemifrån. Livet var riktigt bra och de älskade varandra djupt och passionerat.

Problemen kom för ett drygt år sedan. Eller problemet. För enligt Thomas var hon problemet. Hon var för hård, för pådrivande, avstängd och hänsynslös. Han tyckte hon hade förlorat den kvinnliga mjukhet hon haft i början av deras förhållande och han föreslog att de skulle gå i terapi tillsammans. Sedan dess hade hon vänt ut och in på sig själv för att begripa var kärleken tog vägen och vad hon gjorde för fel.

Innan de bestämde sig för att pröva igen ifrågasatte han ofta om de verkligen passade så bra ihop. Relationen var hans favoritämne och han älskade att prata om den. Hon däremot kände sig tafatt, maktlös, frustrerad och arg. Hon tänkte på John, huset de köpt och på allt hon gett upp för att bilda familj med honom. När han ifrågasatte henne fick hon ofta tunghäfta. Svenskan blev svårare, hjärnan förvandlades till tuggummi, hennes värld började snurra och för att inte bli yr gjorde hon som hon alltid gjorde i sådana situationer. Hon reste sig upp och gick eller koncentrerade sig på sitt arbete i en förhoppning att situationen skulle klarna till dagen därpå.

Hon skyndade runt hörnet ut på ringvägen och kom fram till ankomstplatsen samtidigt som den vita förarlösa bilen med sin limegröna logga rullade till stopp på p-rutan med det karakteristiska pingande ubåtsljudet. Dörren bar namnet Thorsten och öppnades när hon närmade sig. Hon satte sig i kupén och sade ”Kör.” Den rullade omedelbart iväg.

”Välkommen Niri.” Niri kände igen AI:n Hinnas mjuka röst. ”Det är en ära att få köra dig. Din PA har instruerat mig att du behöver vara på Johns dagis klockan 15.30.”

”Ja, det stämmer Hinna.” Sade Niri och noterade tacksamt att autonomerna framför henne redan vek åt sidan för släppa fram henne i eftermiddagstrafiken. Hinna ställde om trafikljusen och gav henne grön våg.

”Din planerade ankomsttid är 15.31. Jag är ledsen att jag inte kan pressa tiderna mer. Hoppas du ursäktar att du blir en minut sen. Tåget går inte att skynda på med så här kort varsel.”

”15.31 är ok, Hinna. Lämna mig ifred.”

På Södra Station stod expresspendeln och väntade. Den rinnande skylten informerade om att tåget var två minuter försenat på grund av ett tekniskt fel. Borde hon skämmas? Hon visste att det var tjänstefel att utnyttja sin ställning på det här sättet. Men vad skulle hon göra?

Hon ryckte på axlarna åt sin egen fråga och satte sig på ett ledigt säte i färdriktningen. Framför henne satt några ungdomar och fingrade på sina telefoner. Medan tåget accelererade över årstabron pratade hon in ett textmeddelande till Chip och bad honom kolla upp felloggarna för att se vad som hänt den försvunna autonomen Beata. Hon bifogade beställningens id-nummer och tänkte att det onekligen var besynnerligt. Systemet visste på millisekunden och ett par centimeters noggrannhet var varenda fordon befann sig. Något liknande aldrig hänt tidigare. I alla fall inte såvitt hon visste.

Hon lutade sig tillbaka och slöt ögonen. Försökte tänka på något annat. Försökte glömma alla problem. Framför allt Thomas. Med 34 minuter egen tid tänkte hon inte göra något annat än just ingenting.

Bara ett par minuter senare kände hon telefonen vibrera viktigt samtal mot handleden. Men en suck satte hon den ena luren i örat och frågade vem uppringaren var. ”Numret går till ett sjukhus i Texas, USA.” svarade telefonen.

Hon öppnade ögonen och satte sig upp. ”Jag tar det.” Svarade hon.

”Pratar jag med Niri Boon, dotter till major Scott Boon?” Rösten tillhörde en man med sydstatsdialekt.

”Ett ögonblick.” sade hon och pillade in den andra snäckan i örat. ”..Ja, det är jag”.

”Utmärkt. Tack för att ni svarar Mrs Boon. Mitt namn är Doktor Edward Banninger på Baptist Medical Center i San Antonio och..” Han gjorde en paus som om han bläddrade i en journal. ”..din far. Förresten,” avbröt han sig igen ”Hur sitter du till, har du möjlighet att tala ostört i några minuter.” Hon svarade att det kunde hon. ”Bra. Det är så här. Din far Scott lades in hos oss för behandling för några veckor sedan. Tyvärr kom han in lite väl sent och behandlingarna har inte haft den effekt vi hade önskat. Faktum är att han blir sämre och..” Hon avbröt honom: ”Vad behandlas han för? Varför har jag inte fått veta något förrän nu? Han har inte sagt något om att han har någon sjukdom..”

Niri kände oron rusa i kroppen. Hindrade ilskan genom att ta ett djupt andetag. Läkaren var tyst. Det knäppte i linjen. Till sist tog han till orda igen. ”Ja, hummade han dröjande, det är så att han bad mig kontakta dig för att ge dig denna information. Dessutom bad han dig att om möjligt besöka honom här på sjukhuset. Han bad mig också att inte berätta något om sjukdomen över telefon.” Ett papper prasslade. Röster och fotsteg hördes i bakgrunden. Hon väntade på fortsättningen. ”Slutligen framförde Scott att han är medveten om att du har ett litet barn och att det kanske inte är möjligt för dig att komma hit just nu. Men, lade han till, om jag vore du skulle jag ändå göra mitt bästa för att komma, mrs Boon.”

Hon föll. I alla fall kändes det så. Hon såg bilder på sin pappa för sitt inre. Deras långa filosofiska diskussioner vid köksbordet, hur hon som liten suttit på verandan och väntat på att han skulle komma hem från jobbet på basen för att kunna springa och kasta sig i famnen på honom så fort han kom innanför grinden. Inget kunde någonsin hända honom, det var ..en omöjlighet.

Hon svalde ner något obehagligt som satt sig i halsen och sade: ”Vad är det du säger. Är han han döende?”

”Jag är ledsen att behöva säga detta över telefon, men sanningen är att han inte har lång tid kvar. Det kan i sämsta fall handla om ett par veckor, kanske en månad.”

Halsen kändes onaturligt tjock, ändå lyckades hon något så när normalt framföra en hälsning till honom att hon var på väg. Hon tryckte bort samtalet och kände hur hela kroppen skakade. Hon ville skrika, springa, kasta sig i hans famn. Det här kan bara inte hända. Det får inte hända.

Hon satt i några minuter och samlade sig innan hon åter ringde upp sin PA och bad henne boka biljetter till San Antonio i morgon bitti och ställa in allt hon hade på schemat för en vecka framåt.

Händerna darrade så mycket när hon stoppade lurarna i fickan på jackan att hon fick sätta sig på dem för att få dem att sluta. Ungdomar framför henne var upptagna med sina telefoner som om inget hänt. Utanför fönstret passerade Jordbro i rasande fart.

Edward Banninger, tänkte hon. var det så han hette den där läkaren. Var det inte märkligt att han inte kunde säga vad det var för slags sjukdom?. Inte för att det spelade någon roll, hon skulle ju snart nog få veta. Men ändå.

Hon såg fram emot att träffa Scott, det var allt för länge sedan sist. Ärligt talat skulle det också bli skönt att komma hemifrån ett tag.

Torö, Nynäshamn, Fredag den 24 maj kl 16.39

Den välbalanserade japanska kökskniven skar snabbt och precist genom zucchinin och lämnade efter sig en växande hög små beigegröna femmillimeters kuber på skärbrädan av svart pressad papp. Just den här kniven hade fått honom att känna lust för någonting han tidigare inte förstått sig på, nämligen matlagning. Det gick lätt att laga mat med en bra kniv och trots hans rent amatörmässiga handlag hade det inte tagit lång tid innan han upptäckte dess förmåga att ta fram olika grönsakers och frukters struktur. Varje rätt blev ett äventyr där han kunde leka fram struktur, färg och smak.

Kniven hade han fått i 30-årspresent av Niri, inköpt i Japan och allt. Sedan dess hade han skaffat fler knivar och han hade nu fem professionella japanska köksknivar med blad av 32-lagers specialstål. De vackra knivarna var kökets stolthet och prydde en magnetlist i ek som satt ovanför arbetsbänken och som han skaffat enkom för dessa knivar.

Med ena handen sköt han ner kuberna i en skål. De var skurna i kontrast till ett par dussin lövtunna remsor av aubergine och en svartrot som han först skurit diagonalt i tunna skivor och sedan strimlat till korta krispiga trådar. Dagens protein skulle bli varsin skiva varsamt tillagat älginnanlår som han gnidit in i lite krossad svartpeppar och en rejäl nypa stött rosmarin.

Det var en tillfredsställelse att skapa de olika formerna och liksom bygga måltiden som om den var ett mekano. Hantverket fick sällan den uppskattning det förtjänade, men det spelade egentligen ingen roll. För så var det ju för de flesta hantverkare, att folk inte fattade arbetet bakom. Till syvende och sist var det viktigaste hans egen tillfredsställelsen i att serverar en perfekt måltid. Det räckte, och det räckte långt.

Sist att hamna under kniven var några smålökar. Han skalade dem och lade dem på skärbrädan. Plötsligt hörde han Niri och John i vid ytterdörren. ”Pappa, pappa” Johns ljusa röst ropade på honom från tamburen. Dunsar från skorna avslöjade att de inte hamnade där de skulle. Han lade ifrån sig kniven en bit in på bänken på barnsäkert avstånd och satte den vita salladstången i munnen.

”Pappa, pappa” John sprang glatt emot Thomas som tigermorrande kom krypande på alla fyra med två jättelika huggtänder. Niri hängde av sig och log. Lutade sig mot dörrposten och såg på medan John efter ett visst tumult till sist besegrade besten genom att kittla den. Thomas låg på rygg med John på magen och bägge skrattade hejdlöst.

Under middagen berättade hon för John och Thomas att morfar Scott blivit sjuk och att hon måste åka till Texas för att hälsa på honom på sjukhuset. ”Kommer Scott att dö?” Frågade John. Hon hade tvekat en sekund innan hon svarade. ”Kanske,” Sade hon, ”men du vet hur Scott är. Stark som en.. ”Som Pappa.” Fyllde John i. Thomas skrattade.

Niri satte vid köksbordet. På bordet stod varsitt glas grönt te som Thomas gjort i ordning medan hon nattade John. Hon tog en sushipinne ur ett brödfat och rörde långsam om för att det skulle svalna fortare. Thomas tog av sig förklädet och satte sig mitt emot henne. Tyst rörde han i sitt eget glas. En krypande känsla av olust smög sig på henne. Kan han inte bara säga kritiken nu, så är det gjort sedan, tänkte hon. Den här tystnaden gör mig vansinnig. Han vet vad det sätter igång hos mig. Alla dessa tankar. Kanske har han ingen kritik om att hon reste bort, tänkte hon plötsligt. Men i så fall får vi ju hoppas att det är genuint så jag slipper betala igen senare.

Tankarna böljade fram och tillbaka. Det irriterande henne. De fick henne att känna sig låst och uppbunden och förödmjukande nog fick hon tunghäfta. Var skulle hon börja? Kasta teglaset i väggen och bli förbannad? Skulle hon börja med att säga förlåt?

Thomas drog sin pinnstol runt bordet och satte sig nära, mitt emot henne. ”Hej Niri,” sade han och såg henne i ögonen på det där milda och samtidigt starka men fenomenalt irriterande sättet. ”Jag ser att det är något men jag förstår inte vad det är. Men en sak vill jag i alla fall säga och det är att du självklart måste åka till din pappa. Kanske är jag ute och cyklar, men viktigast är att du och jag får igång en dialog och får bort de destruktiva känslorna som ligger emellan oss.”

”Det är inte det, Thomas.” Hon tog en allt för stor klunk ur teglaset och hostade till. ”Jo, det är klart att det är, men just idag är det bara min pappa. Jag är orolig för honom och jag fattar inte varför han inte sagt något. Det är inte likt honom. Han skulle ha sagt något långt tidigare och han skulle definitivt ha ringt själv istället för att låta en läkare ringa. Ju mer jag tänker på det desto märkligare är det.

”Han kanske inte kan prata? Jag menar han kanske har cancer i strupen eller något.”

”Om han haft det, skulle väl läkaren ha sagt att det var därför han inte kunde ringa själv. Nej, jag tror inte på den förklaringen heller. Det är något som inte stämmer.”

”Jag tror du ser spöken som inte finns. Hur det än är kommer du snart få veta, så försök släpp taget om det hela. Varför grubbla över sådant du inte kan få svar på?”

Han har rätt, tänkte Niri, och tog tacksamt emot tillfället att det för en gångs skull kändes nästan normalt mellan dem. Thomas reste sig och fattade hennes hand ”Kom, vi sätter oss i Marocko istället”.

Marocko hade de byggt för att minnas sin bröllopsresa. Det tog upp en god tredjedel av deras vardagsrum och bestod av en två decimeter hög uppbyggnad täckt med tunna madrasser. De hade draperat det hela med orientaliska mattor och säkert ett dussin stora kuddar i olika former så att man lätt kunde hitta en favoritställning. Ett lågt bord i mörkt snidat trä stod i mitten och på ena sidan en meterhög antik elefant i samma stil. Snabeln pekande uppåt mot taket där tyger i orientaliska mönster och färger hängde i mjuka sjok. Väggarna var dekorerade med gobelänger i samma orientaliska stil. Marocko var kort sagt ett hav av mjuka kuddar, mattor och tyger i varma färger. Det var hemmets centrala plats och livmoder.

De lade sig bekvämt tillrätta intill varandra. Thomas ställde ner sitt teglas på ett av borden och lirkade in sin tekoppsvarma hand under hennes kläder och lät den vila på hennes mage.

”Det är i alla fall bra att ni träffas.”

Hon kände en tår i ena ögonvrån som ville följdes av fler. Hon försökte hejda dem genom att svälja hårt. ”Hur menar du?” Hon var upptagen av att hejda gråten och försökte hålla rösten stadig, men tårarna gick inte att hejda. Förbannat också. Hon harkade sig och upprepade: ”Hur menar du, varför säger du så? Det är väl självklart att det är bra att vi träffas.”

”Niri, förlåt. Det var inte meningen att sätta igång något. Jag syftade bara på det vi pratat om så ofta. Att det är någonting mellan dig och honom som är ouppklarat och behöver förlösas. Du har ju själv sagt att du är pappas flicka och har svårt att låta någon annan ta hans plats förrän du frigjort dig från honom och kan se honom som en man vilken som helst. Ja, nästan i alla fall.”

Hon ville protestera men han tystade henne genom att lägga ett finger över hennes läppar: ”Hysch.., inget behöver sägas.” Så kysste han henne.

Hennes första impuls var att vända bort huvudet, men hon hejdade sig och besvarade den. I huvudet böljade tankarna. Allt detta tjafs som ändå aldrig ledde någonstans. Hon ville bort från det. Ville slippa känna, slippa tänka. Hon flyttade hans hand från magen och till sitt ena bröst. Den andra handen lirkade hon sig försiktigt in under hans kläder. Långsamt kom värmen i mellangärdet.

7 Comments

  1. Lena Arleij 3 april, 2016 at 07:27

    Verkar spännande! Längtar till att få läsa hela!

  2. Helene 3 april, 2016 at 09:21

    Hej vad kul! Ser fram emot fortsättningen. Undrar lite om det kan vara ett mål i sig att se sin pappa som vilken man som helst…..?

  3. Håkan Peterson 3 april, 2016 at 09:41

    STOR potential. Spännande. Känns lite annorlunda. Spänning utan våld och ”action”.
    En bok jag definitivt kan tänka mig att köpa.
    Ser fram mot fortsättningen jag också…🕵😄

  4. Ewa Larsson 3 april, 2016 at 10:33

    Ser fram mot fortsättningen….

  5. Lena Björkhagen 3 april, 2016 at 17:03

    Vad kul och mycket spännande! Läser gärna mer av den… Hoppas du har det bra…

  6. Åsa 4 april, 2016 at 20:45

    Spännande och nästan läskigt hög igenkänningsfaktor, gillar att du mixar könsrollera, blir nyfiken, vill ha mer!!

  7. Karin 8 april, 2016 at 08:57

    Det här var intressant läsning och det verkar som om boken har potential att veckla upp en spännande intressant historia på många plan.

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

 

Mer i samma ämne
Day by Day

Follow me on Instagram