Niri 2030. Del 3 – Matt Gurly.

Det är förknippat med visst arbete att skriva en roman och tydligen är det universellt.

Jag har tacksamt tagit emot kommentarerna på mitt förra inlägg om Niri. Den här gången presenterar jag första mötet med Matt Gurly, som är en av romanens bifigurer. Han har en liten men ändå väsentlig roll i bokens historia. Det är en sorglig figur som representerar de många miljoner människor som med eller mot sin egen vilja upptäcker att de fastnat i ett system de inte kommer ur och där de tvingas leva sina liv. Gurly är det pyttelilla kugghjulet som maskineriet inte klarar sig utan, men som ändå inte förstår sin roll i det stora. En Adolf Eichmann om man så vill.

Men först reflektioner från ett par intressanta möten.

Jag var bjuden på grillkväll igår och det var lite av en författarafton eftersom Mansour Al Mansour, som nyss kommit ut med boken Fånge nummer 10 000 var där. Jag kände mig hedrad.

Mansours historia är för lång för att jag ska kunna göra den rättvisa här. Han gav mig dock en insikt som jag tar med mig. Han berättade en historia om en äldre man han mött i Assadregimens fängelse. Mannen var oskyldigt dömd och berättade att han innan han arresterades känt sig säker eftersom han aldrig gjort eller sagt något emot regimen. ”Var han inte det då?” Sade jag lite automatiskt. Alla skrattade. ”Nej,” sade Mansour, allvarligt. ”Regimen behöver ingen anledning för att bura in någon, det måste du förstå. En totalitär regim behöver aldrig en anledning. De gör som de vill.”

Min fråga var kanske naiv, ändå gick tankarna genast till Edward Snowdens avslöjanden av NSAs hemliga avslyssningsprogram och det märkliga faktum att regeringen tillsatt en ny utredning huruvida även vi Sverige ska tillåta systematisk hemlig avlyssning. Här kallar man det dock märkligt nog ”hemlig dataavläsning”.

Problemet med dessa system är att väl installerade bygger kontrollen över dem på att demokratin fortsätter fungera. Det huvudsakliga argumentet för massövervakning är att man (säkerhetspolisen) vill hitta en mycket liten grupp individer med galna intentioner. Mot det resonerar nog de flesta precis som den man Mansour mötte i fängelset – att man känner sig säker eftersom man själv inte gjort något. Men vad sker om regimen blir galen? Ja, vi rejält stekta, det är svaret. Sannolikt betydligt mer stekta än den skada de eventuella terrorister man eventuellt fångar in skulle kunna orsaka.

Enlarge

Metadata som följer med mobilsamtal och sms kan avslöja massor om dig.
Metadata som följer med mobilsamtal och sms kan avslöja massor om dig.

Utöver det så inkräktar datainsamling alltid på individens privatliv. En empirisk studie gjord av tre dataforskare på Stanforduniversitet i USA visar med besvärande tydlighet att förvånansvärt detaljerad information kan fås fram om individer bara ur den så kallade metadatan som följer med varje mobilsamtal och textmeddelande. Studien publicerades förra veckan i Science magazine: Your call and text records are far more revealing than you think.

Lärdomen är att sådana här system aldrig kan vara ok. Det är inte så demokratier fungerar. ”Hemlig dataavläsning”, som regeringen kallar det, är ett verktyg för polisstater och ett vansinne att installera, vilket också är precis vad jag vill lyfta fram med bland annat romankaraktären Matt Gurly.

Mohammed och frågan om form

Till partyt kom också Mohammed, även han från Syrien. En varm kille, inte fyllda 30, med kärleksfull blick och ett helhjärtat leende. Jag insåg snabbt att han var smartare än jag själv.  Mohammed som kom till Sverige för tre år sedan ställer nyfikna frågor på flytande Svenska. Han berättar att han jobbar som verksamhetsansvarig på medborgarskolan och gärna skriver. I sitt hemland skrev han artiklar och jag anar journalistiska ambitioner. Han var intresserad av mitt arbete och redan som andra fråga undrar han hur många gånger jag skrivit om boken.

Enlarge

karlstad-maj2016
Jag och några nyfunna vänner i Karlstad. Fr v. Kotaiba, jag själv, Mansour, Mohammed och nedtill åt höger, Kotaibas bror.

Jag tänkte att det var en lustig fråga men svarade att jag var inne på fjärde omskrivningen. Han såg lite besviken ut, och frågade om jag kände mig nöjd. Ännu en ovanlig fråga, tänkte jag och svarade osäkert ”Nej, jag är inte nöjd. Texterna bör förbättras.”

Han nickade och log. Den här gången gillade han mitt svar och sade: ”Visste du att Hemingway kunde skriva om sina böcker ett 20-tal gånger och att Orhan Pamuk (Nobelpriset i litteratur 2006) tar minst sex år på sig att skriva en bok? Det är formen som är det vikigaste för en bra roman Björn,” lade han till, ”inte ämnet.”

Intressant, för i förlagsvärlden säger man precis tvärtom. Att en bra story, ämnet, är det som säljer. Hur man skriver är inte det avgörande. Jag är verkligen ingen Tolstoy, Hemingway eller Richard Ford som är en av mina förebilder när det gäller författarskap. Jag varken vill eller kan jämföra mig med titanerna, jag är nöjd på min nivå. Men ändå, Mohammeds förhoppning, för jag tolkade det som en förhoppning, är att varje författare anstränger sig mer i sitt hantverk och smider sina ord och meningar så att de skapar homogena, flödande, inspirerande bilder i läsaren.

Det han sade fick mig att haja till. Här är någon som verkligen bryr sig om vad han läser, som till och med sätter sig in i författarens hantverk, hur det utförts och vad som förmedlas. Hans inställning till läsande berörde och gav mig förnyad energi att anstränga mig lite till inom ramen för mig egen förmåga och romanen om Niri.

Blir vi dummare?

På ett annat plan satte frågeställningen myror i huvudet på mig. Vad har hänt med läsandet som gör att förlagen sänkt sina krav på form och lägger större vikt vid story? Hårddraget kan man tro att det ska vara deckare och gärna så kallad ”Nordic Noir”  – skit samma hur det skrivs. Jag har inte reflekterat särskilt mycket över detta, men öppnar jag ögonen och lägger ihop två och två är det tämligen uppbart att vårt beteende förändrats en del på sistone och att det skulle kunna ha med saken att göra.

Den tid vi förut ägnade åt att ha tråkigt eller läsa tas idag upp av annat, och det påverkar såklart. Studier har visat att vår genomsnittliga koncentrationsförmåga minskat från 12 sekunder år 2000 till 8,5 sekunder 2015. En minskning med 30 procent. Anledning: Skulle tro att det beror på att vi jäktar allt mer och däremellan fyller vår lediga tid med social media i någon elektronisk mojäng.

Det verkar troligt att det finns ett samband mellan förmågan att koncentrera sig och förmågan att tillgodogöra sig text. Försämrad koncentrationsförmåga skulle om man antar ett linjärt förhållande betyda att den genomsnittliga förmågan att skapa vackra och detaljerade bilder ur ord och meningar har försämrats med 30 procent. Det vill säga – form har minskat i betydelse eftersom den genomsnittliga läsaren tycker det är för svårt att läsa.

Frågan jag ställer mig är om det kan vara så att förlagens nedtoning av formens betydelse är ett tecken på precis detta. Frågan är alltså rätt och slätt om stress och vår upptagenhet med våra elektroniska mojängerna gjort oss lite dummare.

Mohammed är, som jag nämde, en begåvad person som utryckte en önskan om att författarna skärper till sitt hantverk. Jag tror han han kan ha en viktig poäng, även om det för mig fortfarande är ett dilemma hur det ska mötas när resten av världen verkar vara på väg åt motsatt håll. Vad kan jag göra annat än kasta upp mina händer i luften i en gest av uppgivenhet, och fortsätta gneta på? Exakt – inte ett dyft. Så jag gör det, gnetar på, som en liten kugge ett enormt maskineri, bara inte så dystert som det Matt Gurly fastnat i.


OpL Matt Gurly

Detta är ingen direkt fortsättning på föregående text, så detaljer kan verka oklara. Agent Richardsson har läsaren till exempel mött tidigare.

NSA – Utah Data Center, Bluffdale, Utah, USA. Lördag 25 maj, 1745 lokal tid.

Agent Richardssons korthuggna ”Ja”, krypterades redan innan det lämnat telefonen och färdades som separata datapaket över radiomaster, fiberkablar och servrar innan det anlände en dator som stod på ett skrivbord i en av tusentals kontorskuber av standardmått i NSA:s enorma datacenter i Utah. Det dekrypterades och åter i analog form nådde det bråkdelen av en sekund senare ett headset som reproducerade den korthuggna stavelsen till hörbara ljudvågor.

Headsetet tillhörde Matt Gurly, 39 år. Gurly hade gjort en snabb karriär under sina sex år på NSA och arbetade nu som operationsledare med 20 personer under sig. Han bar en ljust sandfärgad, nypressad uniform som hade kunnat förväxlas med en civil kostym om det inte varit för de blanksvarta skorna, det breda svarta bältet, och den aningen för strama skärningen som tillsammans gav ett distinkt militärt helhetsintryck. En id-bricka stor som en handflata med ett glänsande accesshologram var fäst över vänster skjortbröst. Ovanför hologrammet satt ett foto av honom följt av titeln ”OpL” i feta svarta bokstäver och namnet ”Gurly M.” i en något tunnare stil.

Gurly hade tvekat innan han gjorde samtalet och hade låtit tankarna vandra. Som OpL hade han vanligen tio samtidiga aktiva ärenden på sitt bord och skötte han dem inte prickfritt kunde han räkna med att få ett helvete uppifrån. Organisationen förutsatte att han gjorde sitt jobb, och att han gjorde det bra. I och för sig var uppgifterna inte särskilt komplicerade. Det var personalen under honom som gjorde grovjobbet och de hade den amerikanska signalspaningens alla resurser till sitt förfogande, tillåtna som otillåtna. Men trots den specialutbildade personalen och all teknisk mumbo-jumbo krävdes ändå talang, både i koordinationen av insatserna och i konsten att ställa rätt frågor. Särskilt det sistnämnda. Gurly hade för länge sedan slutat låta sig bländas av de tekniska systemens evangelister. När allt kom omkring var maskinerna ändå bara dumburkar trots all AI-skit de pumpat in i dem. Det behövdes någon som tänkte som en människa. Någon med väderkorn – eller för att vara mer exakt, det behövdes någon som han.

Han såg sig själv som en tracker, inte olik de gamla indianerna. Skillnaden var att när indianerna följde spår av knäckta grässtrån och tillplattade myror, så följde han digitala spår. Den gamla tidens trackers hade sina fem sinnen att förlita sig på. Han hade mer, mycket mer. Hans elektroniska känselspröt grenade sig ner i stort sett i varje enskild människas ficka. De tentakler han hade till sitt förfogande var inbyggda i stort sett överallt; i apparater, i bilar, på huskroppar, de fanns i nuet och de sträckte sig bakåt i tiden.

Behövde han veta var någon befann sig för tillfället, hade han uppgiften i handen inom en minut. Ville han veta vad två personer pratat om under ett telefonsamtal för sex år sedan? Inga problem, han ordnade lätt fram en utskrift. Vad finns på en krypterad hårddisk i Nigeria? Han ordnade det med. Och tro inte att du kan ha en affär med någon och hålla det hemligt. Han kunde ta reda på vem du träffat, när, var, hur länge och vilka andra som befunnit sig i närheten vid samma tillfälle. Samkörning av data gav förbluffande detaljerad information om enskilda människors liv världen över.

Näst intill ingenting var hemligt längre. Det var åratal sedan NSA:s matematiker utvecklade de algoritmer som nu regelbundet knäckte även de mest avancerade krypteringarna, det var decennier sedan telefonsamtal automatiskt tolkades och översattes till sökbara textdokument och nästan lika länge sedan som programvarorna för ansiktsigenkänning blev så pass bra att det var värt att samla in bildströmmarna från offentliga övervakningskameror.

All information som kunde samlas in, samlades in. Röster identifierads, personer på bilder, gångstilar på filmer, textmeddelanden, e-post och informationen från tiotusentals appar i datorer och smarta telefoner. Men det slutade inte där, varför skulle det göra det? Överallt i världen där NSA kunde tappa information gjorde man det. Att ha för mycket information var helt enkelt otänkbart och därför sparas information ner från många miljarder kameror, datorer, tv-apparater, elmätare, kylskåp, chipläsare, fordon, till och med leksaker. Information som dekrypterades om det behövdes, analyserades, sorterades, katalogiserades, sparades och länkades till de dryga fem miljarder individprofiler man hade.

Informationen bildade en så tät väv att hemligheter eller gömställen inte längre existerade. Det var åtminstone teorin, men han var luttrad. Efter åratal i informationsbranschen såg han sig som vilken lagerarbetare som helst och tyckte han hade rätt att rent av känna sig uttråkad. Människor var trots allt oerhört förutsägbara med sina futtiga liv. De ständiga affärerna de hade med varandra, lögnerna, bedrägerierna, deras putsade fasader som stod i kontrast mot föraktet de spydde ur sig när de trodde de var anonyma. Så jävla trött han var på människosläktet. Men vad skulle han göra, tänkte han. Vad fanns att göra? Han släppte ut en tung suck.

Fallet han satt med var relativt färskt och gällde en major i flygvapnet och trolig visselblåsare. Egentlig information om objektet saknades. Det var ovanligt och han undrade om han missat något. Han hovrade med pekaren över uppringningsknappen och försökte lyssna inåt. En känsla av att hans väderkorn varnade för något strök förbi, men känslan gled undan och ögonblicket senare klickade han på knappen som ringde upp agenten. Signalen gick fram två gånger innan han hörde Richardssons stämband uttala ordet ”Ja” med just den typ av intränad arrogans som han kommit att hata. Det hettade till för honom.

Agentens arroganta tonfall förmedlade en förväntan på både effektivitet och underkastelse. Gurly hindrade en suck från att registreras. Ännu en av de där stöddiga MiB-typerna som med sin självupptagna uppblåsthet tar sig rätten att vara dryga till höger och vänster bara för att de har operativ tjänst. I helvete heller att han tog den skiten. Systemet gjorde jobbet nu för tiden. Hans system. Operativt fältarbete var föråldrat. Vad ska man med automatpistol i axelhölster när man kan stoppa en person med en knapptryckning? Han knep ihop ögonbrynen och lät ytterligare en sekund passera. Richardsson, du är en liten skit, tänkte han och gav de två sista orden extra eftertryck. Sedan sade han:

”Info på objektet saknas. Däremot finns möjlighet att objektet möter en person på San Antonio Airport. Detaljer finns i rapportmappen.”

Han hörde agenten andas i luren. Antagligen kollar han rapportmappen i sin telefon just nu. ”Ok.” sade Richardsson och tryckte bort samtalet.

Matt Gurly föste undan ett par pärmar och lade upp fötterna på skrivbordet. Med händerna bakom nacken lutade han sig bakåt i sin blå arbetsstol. Den var av den enkla typen som saknade nackstöd vilket enligt honom var en irriterade och illa dold medveten strategi att göra det svårare för de anställda att ägna sig åt djupare funderingar. Enligt honom följde det samma manipulerande principer som McDonalds använde när de med sina små obekväma stolar fick folk att sitta precis så länge de ville, det vill säga lagom länge för att trycka i sig ett McMeal innan träsmaken fick de att lämna över sina platser till nästa stackare med en McMeal.

Skillnaden var att medan McDonalds ville hindra sina gäster från att sitta för länge, ville NSA hindra sina anställda från att tänka. Visst, tankar är farliga eftersom folk kan lägga ihop två och två och få idéer. Idéer är det farligaste som finns och alla vet att det är ett sprängstoff som inte hör hemma i mänskliga hjärnor. Vilket ju i grund och botten är själva anledningen till NSA:s hela verksamhet, och till att alla här måste vara bärare av en och samma idé. Allt annat var otänkbart och alltså gjorde man vad man kunde för att hindra fotfolket från att tänka.

Med huvudet lutat i händerna bakom nacken och fötterna bekvämt upplagda på den minimala skrivbordsytan i den lika minimala kontorscellen gjorde han det i alla fall. Han tänkte. Det var inte många fall som intresserade honom, men det här gjorde det av två skäl. Dels hade objektet gått upp i rök vilket var oerhört ovanligt nuförtiden. Dels hade objektet en ovanligt hög säkerhetsklass för en person med så låg grad som major. Han kunde se två förklaringar till detta. Antingen var jobbet som Major en täckmantel för en annan högre befattning någon helt annanstans, eller så hade han fått något slags högkänsligt uppdrag.

En tredje intressant detalj var att beställaren tillhörde en avdelning på försvarsdepartementet som han varken hört talas om tidigare och inte heller kunde gräva fram information om. Den enda bakgrundsinformation han hade var den som kom anonymt uppifrån och sipprade ner i rapportmappen och den gav än så länge inte mycket alls.

Han hade gjort vad han kunnat och lagt ett bred trål kring objektet. Sedan ett visst klockslag för några dagar sedan, bara timmar från att trålen lagts, hade varken röstavtryck eller visuell igenkänning registrerats från någon enda av de miljarder övervakningskameror och mobilkameror som fanns runt om i USA. Sedan tre dagar hade inte en enda byte information om honom sparats ner.

Av detta drog Gurly slutsatsen att objektet antagligen var en insider eftersom det såg ut som han kände till NSA:s metoder och tog de mått och steg man kunde ta för att undvika fastna i de elektroniska trålarna. Å andra sidan var beställaren Pentagon och inte NSA, vilket i och för sig inte uteslöt att han ändå var utbildad i visuell contouring, hade tillgång till avancerad programvara för röstbyte eller var bevandrad i de dussintalet andra sätt som fanns att undvika elektronisk övervakning. Men det var osannolikt och förbryllande.

Sådana här gåtor var sällsynta och därför intresserade han sig. Han ville veta allt om den där major Boon och vad det var för skit han hamnat i. Erfarenheten sade honom också att det inte skulle dröja länge innan det landade fler pusselbitar i rapportmappen. Visst, nyfikenheten drev honom, men instinktivt ville han också platta till den där Richardsson. Han ville ge honom en läxa. Den jäveln skulle få köra upp sitt snorkiga tonfall i arslet och för att göra det skulle han behöva hitta den där majoren.

Just nu hade han egentligen bara en ingång, hans dotter. Hon skulle få börja leda vägen till honom. Stolen vippade framåt när han flyttade fötterna från bordsskivan till golvet. Han lade händerna på tangentbordet och riktade omedvetet blicken snett uppåt i taket för att minnas bättre. Vad var det nu hon hette?

Just det. Niri var det. Niri Boon, låt se vad vi kan hitta om henne.

Comments

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

 

Mer i samma ämne
Day by Day

Follow me on Instagram