Vad kvantmekanik kan lära oss om vilka vi är

Jag har nyss plöjt fyra böcker om kvantfysik. Den första jag läste heter Fältet och är skriven av Lynn McTaggart. Den går ambitiöst igenom en mängd exempel på fenomen som inte kan förklaras med vår gängse newtonska världsuppfattning, det vill säga att världen består av separata objekt som relaterar till varandra i tid och rum. De fenomen McTaggart beskriver pekar snarare på motsatsen – att något annat ligger bakom materian och att vi inte är så separata som vi tror. Jag kommer till några specifika exempel senare.

Det McTaggart skrev förbryllade mig så till den grad att jag kände mig tvungen att läsa lite mer hard-core kvantfysik för att undersöka om det som antyddes verkligen kunde bekräftas av den moderna kvantfysiken.

Kvantmekanik inte så krångligt som många vill ha det till

Jag valde en serie böcker, alla skrivna av Andrew Thomas. Serien kallar han Hidden in Plain Sight där han sammanfattar (och kritiserar) dagens kvantfysiska rön på ett briljant sätt.
Du är kanske inte så bevandrad i fysik, vilket inte jag heller är – och som det skulle visa sig – egentligen ingen annan heller – inte ens de fysiker som fått nobelpris är säkra på vad som pågår på partikelnivå. För mig personligen har det blivit uppenbart att kvantmekanik är ett mått matematik och ett mått logisk slutledningsförmåga som blandas med varierande mängd filosofi. Inte ens Einstein är befriad från denna blandning.

Men även om kvantmekanik går att begripa är det inte befriat från problematiska frågor. Det första är att man inte listat ut vad partiklar egentligen består av. Med partiklar menas neutroner, protoner, elektroner och deras beståndsdelar som kallas kvarkar. För det är nämligen så att de tycks bestå av just ingenting. Man behöver faktiskt inte ens plocka isär dem för att se det. Det räcker med att isolera en partikel så att den blir helt ensam för att den ska upphöra att existera. Det enda spår den lämnar efter sig är något som liknar en energilös vågform.

Detta vill man förklara genom att säga att partiklar har en multifunktionell natur. De kan bli vad som helst, ända till de relaterar till en annan partikel då deras funktion, vips låser sig och de ”blir till” med en oåterkallelig fysisk egenskap. Partikeln uppstår alltså ur tomma intet och existerar endast i relation till andra partiklar. Tar man bort alla andra partiklar försvinner den lika fort. Huruvida dess hemvist är tomma intet eller inte kommer jag återkomma alldeles strax.

Stämmer hyfsat med relativitetsteorin

Beteendet stämmer i vilket fall som helst med Einsteins allmänna relativitetsteori där allting får sina egenskaper i relation till allt annat. Detta i motsats till Newton som trodde att universum är som en homogen box där alla avstånd och storlekar är fixerade redan från början. Den enda konstant som finns enligt relativitetsteorin är ljusets hastighet.

Att partiklar bara skulle uppstå ur ingenting är det ingen som tror på och därför har man försökt studera detta noggrannare. Sätten man gjort det på är flera, man ett har varit att frysa ner partiklar till den absoluta nollpunkten, där enligt teorin, all partikelaktivitet ska avstanna. Det visar sig emellertid att det antagandet var fel. Det finns fortfarande en viss mängd aktivitet på kvantnivån. Detta har man vetat länge men man har bortsett från det för att inte krakelera teorierna.

Nu har man alltså tittat närmare på vad som händer och har insett att en trolig orsak till kvantaktiviteten är ett bakomliggande fält, som fått namnet nollpunktsfältet på grund av det är det enda som är aktivt vid absoluta nollpunkten. Einstein förutsåg detta fält redan på 1920-talet. Idag tycks det mig som om det har flera namn beroende på var detta mystiska fenomen uppstår. Higgsfältet är ett sådant namn, i vilket den berömda Higgsbosonen kom och försvann på en nanosekund vilket i alla fall var tillräckligt för ett nobelpris. Troligen är gravitationsfältet ett annat namn på samma fält. McTaggart kallar det rätt och slätt för Fältet.

Ingen vet vad detta fält är eller vad det består av, hur det fungerar eller vad det har för roll i vårt universum, men en sak verkar stå klar – det har något med materiens uppkomst att göra, vidare att det tycks ”kommunicera” med materia eller möjligen tvärtom. Detta är en utomordentligt märklig slutsats som ställer det mesta av vår kunskap om universum på ända.

Är Fältet en informationsdimension?

Lothar Schäfer är kvantfysiker och menar att fältet endast består av information.

Lothar Schäfer är kvantfysiker och menar att fältet endast består av information.

Ordet fält är antagligen missvisande det också. Lothar Schäfer, är en kvantfysiker jag råkade stöta ihop med på Tellberg Forum i somras. Han menade att det närmaste man idag kan komma en förklaring av Fältet är att det ”består av information”, för vad kan det annars vara när det varken har massa eller energi.

Han påminde också om att denna slutsats dras utifrån att det enda spår vi har av Fältet är att när materia ”försvinner in i” Fältet lämnar den efter sig spår av vågor.

Detta antyder att det rör sig om ett ”Fält”, ungefär som ett magnetfält men inte mycket mer och det är verkligen inget bevis.

McTaggarts tolkning av detta är att Fältet är ett hav av mikroskopiska vibrationer – ett enda enormt kvantfält som fyller universum. Jag har funderat på detta också men håller inte med henne. Om det saknas både massa och energi – vad är det då som vibrerar? Nä, hennes beskrivning av Fältet är förvisso målande och funkar som en metafor, tycker jag, men för det inte vidare.

Skulle man utgå ifrån att Fältet faktiskt är information, vad består i så fall denna information av? Har den en riktning som vår vilja? Är detta fält homogent och i så fall – hade Newton på sätt och vis rätt med sin boxteori? En ledtråd till dessa frågor ger Andrew Thomas och förstår jag honom rätt så menar forskningen att Fältet är den egentliga ”världen” och att den existerar som rumstid.

Rumstiden förklarad

I rumstiden existerar inga partiklar utan endast långa linjer av information

Rumstid är ett begrepp som kan vara lite svårt att förstå. Vanligen beskrivs den som en avlång låda där tiden går längs med lådan med rummet representerat av en gavelyta. Nuet är ett tvärsnitt som glider längs med lådan. I rumstiden existerar inga partiklar utan endast långa linjer av information.

En partikel är ur rumstidens perspektiv endast en illusion av tiden. I rumstiden existerar nämligen all tid samtidigt och har samma värde. En händelse i det förflutna har samma värde som en händelse i framtiden. Det är bara i rummet, tvärsnittet av rumstiden som man kan uppleva nuet.

Att rummet och tiden kan finnas till så som vi upplever dessa fenomen beror just på att världen, det vill säga informationen på kvantnivå är relativ. Den förändrar sig hela tiden, vilket skapar en illusion av tid. Själva förändringarna är tid.

För att återgå till de fenomen som McTaggart så ambitiöst beskrev tyder dessa på flera saker som får min newtonska världsuppfattning lite i gungning

Annan forskning som indikerar ett Fält

De mest seriösa försöken har gått ut på att försöka motbevisa sådant som till exempel tankeöverföring och de visar att sannolikheten för att någonting som vi inte kan förklara verkligen pågår är både omfattande och övertygande. Försöken säger dock ingenting om hur det fungerar bara att det gör det. Det tråkiga är att i ett vetenskapligt paradigm som bygger på Newton kommer dessa försök naturligtvis förlöjligas, vilket också är deras status idag. Löjliga och oseriösa – oavsett hur seriöst de än utförts. Tja, sådan är världen. Som en parantes så är en annan sak som aldrig kunnat förklaras men som ändå bevisats existerar, gravitationen. Mig veterligt är det ingen som ens försökt motbevisa dess existens.

Jag tänkte nämna slutsatserna från ett par av dessa försök.

Den första exemplet kommer från försök som visar att minnet inte sitter fysiskt i hjärnan utan i hela kroppen och märkligt nog även utanför den. Hur detta är möjligt skulle kunna förklaras av att våra kroppars celler kommunicerar med Fältet. En spekulation skulle kunna vara att människams egentliga natur är just en sammanhållen mängd information i rumstiden som kommunicerar med materien via vår kropp.

Jag vänder alltså på det. Du är inte en människa av kött och blod i första hand utan ett knippe information som existerar i rumstiden och som manifesterar sig som en form i rummet. Stämmer detta skulle kroppen och kanske särskilt hjärnan vara en kvantmekanisk sändare/mottagare.

Vår existens skulle om detta stämmer, vara mer ”själ” än materia. Vi skulle vara mer information än kropp. Vår sanna existens skulle alltså vara som energi eller informationsknippen som löper som strängar genom rumstiden. Kanske stundtals manifesterade i den materiella världen.

Min egen paranormala erfarenhet

För mig skulle detta kunna förklara en händelse jag ännu inte förstått hur den var möjlig, nämligen min egen enda riktigt paranormala upplevelse. Den inträffade när jag var 12 år och väntade på tåget för att åka hem från skolan. Plötsligt när jag stod på perrongen fick jag en chock som från det blå. Så kraftig att jag tappade balansen och föll omkull, samtidigt visste jag med 100% säkerhet att något hänt min mamma. Full av oro fortsatte jag hemåt. Någon timme senare fick jag veta att min mamma råkat ut för en bilolycka och var mycket illa däran. Olyckan hade skett samtidigt som jag stod på perrongen. Avståndet mellan platserna var ungefär 20 kilometer. Hur förklarar man detta?

Du som läser kan givetvis bara förkasta det eftersom det inte finns några bevis. För mig är det däremot mycket märkligt. Med newtonsk fysik är denna händelse helt omöjlig att förklara. Teorierna med Fältet ger däremot en möjlig förklaring. Min mamma och jag skulle till exempel kunna ha varit sammanlänkade i rumstiden och kommunicerat med varandra på kvantnivå via Fältet så att vi delade chocken på det sätt vi gjorde.

Healing

Kvantmekanik och healing kan ha ett samband

Det andra exemplet är försök som visar att healing på distans fungerar. Olika former av healers (religiösa som ber, shamaner osv) har fått ge distanshealing på cancerpatienter i slutskede med samma diagnos och samma skede (de var alltså döende), i ett dubbelblint urvalsförfarande så att ingen visste om en patient blivit tilldelad en healer eller inte. Inte heller patienten visste.

Dessa försök har upprepats flera gånger av olika forskargrupper. Alla visar att de patienter som fått distanshealing uppvisat ett oförklarligt positivt sjukdomsförlopp under perioden de fått healing. Ett fåtal har till och med överlevt, trots att de befann sig i sjukdomens slutskede och bedömts som döende. Inga i kontrollgrupperna visade några liknande resultat.

Vad man däremot inte kunde se var att typ av healing skulle göra skillnad. Bön var lika effektivt som en indiansk trumshaman eller en buddhistisk healer. De som healade träffade aldrig de som de gjorde healingen, varken före under eller efter försöket, utan fick bara ett foto och ett namn skickat till sig med post.

Inte heller detta kan förklaras med newtonsk fysik utan måste avfärdas som slump, bluff eller felaktigt utförda studier. Betraktar man människor som levande information i ett rumstidsperspektiv blir det däremot inte konstigt alls. Healern ger den döende någonting på kvantnivå som helar något i rummet. Hur det går till och vad som händer vet vi fortfarande inte men det är i alla fall möjligt att skönja en möjlighet till hur det kan gå till.

Livet, döden och kvantmekaniken

Vi vet ännu i stort sett ingenting om Fältet och vi vet fortfarande inte ens hur graviation fungerar eller vad det är. Men indikationerna på att det finns ett fält, och att rumstiden kanske är den egentliga riktiga världen ger oss i alla fall hopp om att en dag kunna förklara sådant som hur healing och andra paranormala fenomen fungerar.

Den mest intressanta tanke jag fått är den om det levande som strängar av information som interagerar på kvantnivå med varandra och den materiella världen. Detta ger ju födelse och död en helt annan betydelse. Om minnet och vår själ sitter i ett kvantmekaniskt fält i rumstiden är det ju inte ens troligt att vi dör eftersom vi antagligen var levande fält redan innan vi kom in i våra kroppar i rummet.

Hur det nu är med den saken vet vi ju inget om förutom att det är en intressant spekulation, men en sak är helt säker och det är att någonting pågår som vi människor intuitivt vet har med detta att göra, och att den enda tillflykt vi har idag med denna intutiva vetskap är religionen.

Slutsats

Vad vi har att vänta oss är en relativt snar fusion av två viktiga teorier om hur vår verklighet är beskaffad. Den allmänna relativitetsteorin (läran om makrokosmos) och kvantmekanik som är läran om mikrokosmos. När den fusionen kommer öppnas dörren dels för att lämna religionen för gott eller skriva om dem och kanske slå samman dem till en enda. Vad vet jag. Det viktigaste som kan komma ur en vetenskaplig fusion av den här digniteten är framför allt att den ger mänskligheten anledning att lära sig att samarbeta. För är det någonting som kvantmekaniken berättar för oss så är det att vi alla är ett. Det finns ingen separation mer än i vår egen fantasi. Detta faktum pekar med stadig hand på att det finns en hel del omvärderingar som är på sin plats vad gäller hur språket och de regler vi har idag stimulerar separation.

Darwin, som var mycket påverkad av Newton, och i sin tur påverkade de tänkare som lade grunden för våra sociala, ekonomiska och politiska system har alla separation som grundtanke. Från Darwins ”Survival of the fittest” till fenomen som konkurrens, genusproblematik och främlingsfientlighet. Slutsatsen om någon, är att det finns inget dom. Allt vi ser omkring oss är en del av oss själva. Att konkurrera och ta för sig på andras bekostnad blir ur det perspektivet likställt att fuska i patiens – det vill säga en tämligen obegåvad form av självbedrägeri.

Ord som skulle passa i en utveckling av samhället där kvantmekaniska insikter får genomsyra berättelserna om oss själva skulle kunna vara: samarbete, sanning, långsiktighet, försiktighet, helhetstänkande, altruism, fred, jämlikhet, rättvisa och ett patos för allt levandes rätt att existera.

Jag är övertygad om att det är dit vi är på väg, men att en hel del arbete återstår innan man kan börja tala om paradigmskifte.

4 Comments

  1. Tobias Nygren 11 september, 2014 at 21:05

    Cool! Du skriver så bra att jag får både en tår i ögat och ett leende på läpparna! Tack!

    ”Med partiklar menas neutroner, protoner, elektroner och deras beståndsdelar som kallas kvarkar. För det är nämligen så att de tycks bestå av just ingenting..”
    Kraften av INGENTING ÄR…

    Love

  2. Maria Grette 22 september, 2014 at 20:32

    Hei Bjørn.
    Jeg er imponert av din litterære rene, klare stil, og opplever inholdet utrolig spennende.
    I Rudolf Steiners biografi finnes denne beskrivelsen:
    ”Mange barn har opplevelser av oversanselig karakter. De kan fortelle at de har sett dverger eller andre vesener, kanskje engler, eller at de har levd før. For de fleste barn forsvinner slike glimt fra en annen verden etter en tid, men ikke for Rudolf Steiner. Da han var syv år hadde han en spesiell opplevelse som gjorde et uutslettelig inntrykk. Morens søster begikk selvmord. Hun bodde langt fra Neudörfl og familien Steiner fikk underretning om dette først flere dager senere. Men samtidig som dette faktisk skjedde, satt Rudolf Steiner i venterommet på Neudörfl stasjon og så det hele for sitt indre blikk. Han forsøkte å fortelle det til foreldrene, men de sa bare at han var dum. Da foreldrene fikk brev om dette noen dager senere, ble faren svært ettertenksom og moren gråt i flere dager, men de sa ikke noe om brevets innhold til Rudolf før mange år senere. Så han hadde ingen han kunne snakke med om sine indre opplevelser og lærte derfor tidlig å tie om dem.”
    Du finner det her: http://oslogruppen.no/Rudolf_Steiner.html
    Selv opplevde jeg som 12-14 åring en søndag alene hjemme i mitt barndomshjem en merkelig tilstand som satte meg helt ut, og jeg forsto ikke hva det var som foregikk. På kvelden så jeg på nyheter på TV og der er et stort oppslag om en norsk båt som holder på å forlise utenfor kysten av Holland. Min far befinner seg ombord på den båten. Senere ringer han hjem og forteller at de ble berget av hollandsk kystvakt. Da jeg så nyhetene fikk jeg en sterk følelse i hele kroppen av at jeg ”visste det”. I kroppen hadde jeg allerede kontakt med hendelsen.
    Jeg er sikker på at de fleste mennesker har slike opplevelser mer eller mindre. Men vi ”tror” ikke på dem. Og derfor glemmer vi dem også.
    Takk for din fine blogg. I´m in. Maria

  3. Louise 7 oktober, 2014 at 16:04

    Thanks for a very interesting blog! Here is film from the Schumacher institute with a lecture on telepathy that you probably will find interesting.

    http://www.youtube.com/watch?v=mJckSxlX3_c

  4. Maria 22 oktober, 2014 at 22:43

    Tack Björn, det glädjer mig att läsa det du skriver om, det förtydligar, styrker och inger hopp.
    Tack för ditt engagemang i så många områden gällande vår tids möjligheter att skapa en fungerande och kärleksfull värld.
    Boken Fältet kom i min hand i somras och jag läste den länge och långsamt för att någotsånär förstå innebörden. Jag upplever liknande som dig, Björn, jag bara vet att vi är eviga och tillhöriga – och är jättenyfiken på varför jag/vi är här 🙂

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

 

Mer i samma ämne
Day by Day

Follow me on Instagram